gliin

Jag var först på en långpromenad med hunden imorse och sen tog jag mig till Fränsta. Kim är pappaledig nu så det var han, jag och Filip, efter en stund kom såklart även Jessica hem.

Jag önskar att jag kunde få skriva allt som jag vill så jag kan komma ihåg det här senare.
Förhoppningsvis kan jag komma ihåg lite ändå. Men jag skulle vilja skriva ner vad jag får höra och vad jag tycker och tänker.
Men det ska inte hålla på såhär mycket längre. Antingen så är det, eller så är det inte. Och det kan vara även fast man tar det lugnt.
Men så är det ju det där andra också, som jag fortfarande måste hålla kvar.
Men det var skönt att få prata med Jessica om det här, att få skratta om det, våra tjejhemlisar. Det finns faktiskt inte så mycket annat man kan göra. Det är skratta eller gråta, och gråter gör jag inte mer.

Amanda frågade mig en fråga som fick mig att fundera lite. Jag vet ärligt talat inte vad som är min plan. Men det brukar jag inte veta heller. Just nu vet jag bara att jag har en lägenhet på ett år, och så länge jag trivs så ser jag ingen anledning att göra något annat. Jag vet att just mitt icke-planerande har en stor del i varför det här är så svårt. Men as long as I am with you- det här är egentligen en konversation jag borde ha med någon annan än bloggen. Alla ska få sin tid, men den är nog slut nu. Den har använts lite väl mycket. Tiden alltså.
Nej jag vet själv inte vad jag pratar om.